Kristina Münzing

I det nya verket Don’t Quit Your Dayjob bearbetar konstnären Kristina Müntzing en samling fotografier från förra seklet genom att skära isär och fläta ihop fragmenten till nya strukturer.

Mellan 1919-1929 drev Ida Ekelund en fotoateljé vid Stora Gråbrödersgatan i Lund. Kunder kom för att ta sina studentporträtt, passfotografier eller bröllopsbilder. Efter börskraschen 1929 sinade kunderna och Ekelund blev tvungen att lägga ner sin verksamhet. Av någon anledning gömde hon spåren av sitt arbete – 7907 glasplåtar – under golvet i sin våning. Ekelund levde tills hon var 98 år och nämnde aldrig något om sina undangömda glasplåtar, men behöll ändå sin identitet som fotograf. Hon försörjde sig som hembiträde och städerska men i församlingsböckerna står fortsatt hembiträde/fotograf eller städerska/fotograf under alla år, trots att hon inte var verksam efter 1929.

Vid en bostadsrättsrenovering 2013 upptäcktes plåtarna. I det nya verket Don’t Quit Your Dayjob bearbetar konstnären Kristina Müntzing denna samling genom att scanna in utvalda bilder, skriva ut dem på vinyl eller fotopapper för att sedan skära isär och på nytt sammanfläta fragmenten i nya strukturer. I en triptyk syns ett collage som grundar sig i olika självporträtt av Ekelund, dels i kryptan i Lunds domkyrka, dels hemma i ateljén. I mittenpartiet syns Ekelunds kameralins, som skådar in i det nya samtidigt som den fångar upp oss och samtiden. Linsen blir till ett maskhål – vi ser genom hennes blick och blir samtidigt fångade av den. I de övriga verken ser vi porträtt från Lundabor som delvis döljs och delvis blickar fram bakom konstnärens nya mönster.

Genom både den digitala och hantverksmässiga bearbetningen bryts originalbilderna ner och blir till nya uttryck, liksom minnet förändras med tiden och börjar berätta något annat. Många av de gömda plåtarna har förstörts av tiden i glömska. Kemin i plåtarna har skapat svarta moln som kan ses som entropins tillägg till de känsliga porträtten av Lundabor tagna för 100 år sedan. Det finns en vilja att minnas och bevara – liksom ett Hellenistiskt kistporträtt – men också ett möte i nuet där konstnären väver in sig själv i historien. Frågan om att ha en dubbel yrkesidentitet är lika relevant nu som för 100 år sedan – idag kanske i formen av personlig assistent/konstnär eller lärare/konstnär. Genom processen att skära sönder i mindre bitar och sedan väva och fläta, skapar Müntzing ett kroppsligt möte i nuet, där konstnärens egen identitet blandas med spåren från en konstnärskollega från en annan tid och plats. För en stund upphör tiden att verka och två liv sammanflätas.

Tack till Kulturen i Lund.