sandy
harry
ceesay

Lämna mig inte

Jag har den där bilden etsad under ögonlocken. En natt kom jag på henne med att viska, alldeles stilla, med huvudet på kudden, ut i rummet.

”Vad tänker du på?” frågade jag.

Men hon svarade inte. Hennes ögon var svullna, gröna och röda som två julgranskulor som exploderat. Sen somnade vi bara om. Försökte glömma alltsammans som mörkret fört med sig. Kanske hoppades vi på att natten bara skulle vara en kort stund, den vakna tiden, och att ljuset skulle komma och göra allting bra igen.

En annan natt vaknade hon upp i ren panik. Stötar vassa som knivhugg for genom hennes kropp. Vi hade bråkat den kvällen. Och jag antog att våra hårda röster hade följt med henne ända in i sömnen och satt sig till rätta inuti henne. Hon sa att ormen rört vid hennes hjärna, att den krälade, röd och smal som en lina genom huvudet. Att hon inte stod ut med de grälla skrien. Jag lugnade henne. Sa något om att ormjävlar, de stampar man ur boet.

Sedan samma uppmaning som jag gav henne varje natt: ”Sov nu, Marja. Det är sent. Snart kommer ljuset tillbaka igen.”

Det började så. Hela våren var det samma sak. Knivattacker och tröstan om vartannat medan isen sakta tinade bort över älven. Blottade den svarta rymden som gömde sig där under ytan.

Morgonen därpå gick jag ut till skjulet för att se om yxan jag lämnat så hastigt fortfarande satt kvar i klabben efter vårt gräl.

Det gjorde den inte. Jag blev oroad och sprang upp på övervåningen för att se om hennes saker fortfarande var kvar.

Det var de inte. Alla underkläder i lådan, skorna i hallen, läsglasögonen, necessären + ögondropparna och linsfodralet, skrivboken låg inte vid pulpeten invid fönstret där hon varsamt lagt den igår morse för att hjälpa mig med det enorma hålet i hönsnätet — arbetet som hon bara kunnat uppta efter att tuppen sprungit runt halva grannskapet.

Ingenting fanns kvar av henne. Ingenting av vårt liv. Jag förmodade att hon hade dött. Men fick ett samtal. Hon var inte död ännu. Hon levde och var på polisstationen.

När jag kom in i receptionen satt hon där under en filt, och tittade på mig med ögon som orangea solar, huden som grönt vaxpapper.

”Ormar, överallt ormar,” viskade hon. Skjortan som hängde lite öppen. En knapp för mycket som jag brukade säga. Hennes svar: en knapp för lite. Och upp flög en till. Det hade aldrig gått att säga åt henne vad hon skulle göra.

Jag hade en bild av henne, en dröm så tydlig att jag alltid vaknade med den under ögonlocken, smaken av död i munnen, minnet i luften: hon stod bland björkarna, yxan hon fått av sin pappa över axeln. Ormen kring huvudet, alltid ormar överallt.

Hon brukade säga att de betyder tur, när man drömde om dem. De förde tur och död med sig. Som om det var samma sak. Döden och lyckan. En välsignelse brukade hon kalla det.

Jag kan sakna henne ibland. Så här års när isen spricker upp och allting får en annan form än förut, kan jag sakna hennes gråa ögon, genomskinliga som tittar upp från någon bok där hon brukade sitta i soffan med benen uppdragna till bröstet som om hon skyddade sig själv från att spilla ut.

Efter vi gick hem från stationen bad hon om ursäkt. Jag frågade var alla hennes saker var.

”Borta,” sa hon bara enkelt.

”Jag har slängt dem åt helvete.”

Sedan tittade hon ner i golvet. Hennes blick någonstans mellan de nakna stortårna och de platta kvisthålen.

”Är det sant?”

”Nä, de ligger i garderoben, din dumma jävel.” Sedan sken hon upp, leendet som draperat över ansiktet, ett mjukt lakan, något varmt.

Det där minnet, ett enormt leende som en soluppgång, var bara några veckor gammal innan hon gjort det. Lämnat mig.

Hon hade sagt att hon alltid velat släppa in mig, men att när hon väl gjort det blev det olidligt. När hon väl bekräftat den bilden av sin egen verklighet blev den för mycket för henne. Jag tror inte det. Jag tror bara att hon inte ville leva tillsammans med mig längre.

En snäckas röst

Familjen Bäck hade bott vid havet när Kari varit liten. Hennes pappa berättade efteråt att de hade trott att ljudet av vågor på något sätt frätt sönder förmågan att höra, och odlat svampen som satt sig i hennes hjärna som ett lock.

Ingenting hörde hon. Varken sina föräldrars eller andra barns röster. Ofta var hon ensam. Hennes huvud var fullt av det vida havet och allt hon kunde brodera var de vita vågorna som slog upp mot stranden, den rodnande kvällshimlen ovan. Det var något våldsamt och plågat i repetitionen som kändes betryggande.

Karis mamma jobbade på den lokala tidningen och recenserade ofta utställande konstnärer. Ibland tog hon med Kari som länge stod framför verken och stirrade intensivt tills hon kände sin mors hand över sina axlar som betydde att det var dags att gå.

Hennes mamma blev alltid lika besatt av konstnärerna som ställde ut på Konsthallen. Aldrig fick Kari en lugn stund att bara sitta med snäckan tryckt mot örat, och lyssna, sökandes efter ett ljud, ett litet brus, vad som helst som kunde fylla ut tystnaden.

Läkarna hade förbryllats. Karis hörsel hade varit underutvecklad redan som nyfödd. Hon hörde ingenting alls. I hemlighet samlade hon på snäckor. Ofta gick hon själv utmed de enorma klippblocken nere vid vattnet. Ljudet av vågorna som rullade in, skvalpandet sedan det gulnande, skitiga skummet i strandbrynet. Hon älskade havet. Ursinnigt.

Varje morgon gick hon där med nakna fötter över stenarna, dag för dag hittade hon bara fler och fler snäckor. De blev sinnebilden för hennes uppväxt. Det var något speciellt och tilltagande med de tomma skalen. Den fylliga köttfärgade randen kring ingången och sedan djupet, hålet.

En dag hände något. Ett ljud uppstod. En sensation steg från snäckan in i hörselgången när hon satt med öppningen mot örat. Hon hörde havet i snäckan. Det lätta bruset var det enda som kunde få det där molande trycket över axlarna att släppa. Det enda som kunde lugna henne när trådarna i huvudet vibrerade som långa kraftledningar genom hennes kranium. Ljudet av havet fick Kari att höra igen. Men inte på det sättet de hoppats, hon hörde som på en annan frekvens. Andra ljud. Ljud som bara var möjliga för hundar eller djuphavsdjur att höra.

En morgon uppstod ett pipande från en snäcka precis utmed kanten, längst ut på udden av sand som formats av vattnet. På långt håll, medan hon närmade sig såg hon en annan människa som styrde sin hand mot samma snäcka.

”Hör du det också?” frågade hon.”Självklart. Gör inte du?””Jo, men jag trodde jag var den enda.””Nej, vi är många fler.”

Kari stod tyst. Plötsligt insåg hon att hon kunde höra människans röst.

Och ingenting var längre förlorat.