Masoud
Vatankhah

DRÖMMEN * SKRÄCKEN * DÖDEN

I drömmen var du verklig
Jag drömde om den rosa bussen
om dig som var på väg
Du skulle åka med
Vi kände varandra men ändå inte helt

Jag drömde om känslan i kroppen
när jag såg dig
Som om det var för första gången
Känslan av att få en ny dimension
i perceptionen
Livet som plötsligt blir fattbart
när det blir komplext
Ögonen som nu ser nyanserna
Ser dig som du är
på riktigt

I drömmen hade jag olika ärenden
att uträtta innan färden
Uppgifter som blev fler och fler
ju mer jag gjorde
Jag sprang mot bussen när den började köra iväg
Jag sprang mot mitt nyss upplevda liv
med alla dess äkta färger
och reliefer
Såg hur det avlägsnade sig
med den rosa bussen

En öm dröm
Det var du
i min värld
som inte ville anpassa sig till ordningen

*

Jag minns den hund som bet mig när jag var liten
dagarna innan Nowrouz
när jag var på väg till den lokala bokhandeln
för att köpa ett frimärksalbum
till lillebror
För lillebror hade börjat samla på frimärken
som han fick ha i de sista lediga bladen
i mitt album

Det blev ingen nyårsresa till Tabriz
under ledigheterna
där vi aldrig varit
och som vi såg fram emot
att besöka för första gången

Jag köpte ett frimärksalbum
Jag gick till bokhandeln
haltandes och gråtandes
blödandes i smalbenet
Jag köpte det lilla albumet
Men vi hittade inte hunden
när vi senare kom till platsen
tillsammans med sjukvårdare från sjukhuset
och letade
För vi kunde inte vara säkra
på att hunden inte var rabiesbärare
Den bland hundratals lösa hundar
i vårt bostadsområde i Tehranpars
därav många smittade
och som smittade varandra

Vi tillbringade nyårsledigheten i stan
Jag fick mina veckovisa sprutor
och började ett liv med hundskräck
i flera år efteråt
Tills vi skaffade vår egen hund
som fick valpar
Det kryllade av dem
på gården i barndomshemmet

Det blev ingen resa till Tabriz det året
men åratal efter
i mitt vuxna liv
när jag skulle fly krig och vapentjänst
och tog lillebror med mig.

*

I Kapten Nemos bibliotek av P. O. Enquist
berättar det bortbytta barnet Johannes
om det gröna huset:

”I källaren fanns tre rum. Det ena rummet hade ett trägolv, och användes som potatiskällare. Det var mörkt för att potatisgrodden inte skulle växa: med potatis var det så, att ju större mörker, ju mindre växt. I ljus växte grodden, men potatisen dog. Tanken var att i mörker skulle döden hållas undan, fast, om man tänkte på saken, var det kanske inte mycket till liv för potatisen om man inte lät den dö.”

Min flykt
min utvisning från potatiskällaren
Som att avsluta ett liv
och börja på ett nytt
Flyttas till ruta “Gå”
Börja från noll
Lämna allt och alla:
familj, vänner, språk, sammanhang
Inget kvar att luta sig mot
Ingen att älska villkorslöst
Finnas utan att vara älskad
Förbli främlingen
Lära sig leva med det socialas friktion
Bli vän med förödmjukelsen

“Dö innan er naturliga död är framme”
sa islams profet
Jag blev muslim när jag kom till Sverige
tänker jag
Jag var den utslängda potatisen från källaren
Du försatte färger och ljus
i det svartvita mörka livet
Startade en rörelse i min värld
som initierade andra
Liksom en fjärils vingslag
som slutade i en revolution
Rörelser som slutade i oändligheten
och inte ens där
Ett liv som aldrig stelnat
sedan du lämnade