Katarina Pirak Sikku

Katarina Pirak Sikku är född 1965 i Jokkmokk, där hon också är bosatt. Hon är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå. I Pirak Sikkus konst finns en fin gränsdragning mellan ute och inne, mellan vild natur och arkitektoniska rum. Som konstnär har Katarina Pirak Sikku bredd i material och tematik. I sitt konstnärskap ger hon uttryck för ett visuellt berättande såväl som aktivism.

Katarina Pirak Sikku har spenderat många år med att utforska rasbiologin och det arkiv som den lämnat efter sig. I utställningen Med nya ögon presenterar Pirak Sikku ett nytt verk där hon arbetat tillsammans med släktingar till personer som finns dokumenterade i arkivet.

Katarina Pirak Sikku har spenderat många år med att utforska rasbiologin och det arkiv som den lämnat efter sig. Som ett sätt att bearbeta de känslor och tankar som väckts har hon skapat målningar, teckningar, installationer och tagit egna fotografier som på olika sätt relaterar till denna historia. Istället för att ställa ut de historiska bilderna och på nytt utsätta de dokumenterade personerna för exponering utan deras samtycke, hittar hon andra sätt att närma sig, bearbeta och lyfta fram materialet. Fokus ligger vid den fysiska och känslomässiga upplevelsen av bilderna, dokumenten, platserna och materialet kopplade till det rasbiologiska projektet så som den utspelar sig i nutid.

I utställningen Med nya ögon presenterar Pirak Sikku ett nytt verk där hon har arbetat tillsammans med släktingar till personer som finns dokumenterade i arkivet – Magnus Kitok Ekelund, Katarina Spiik Skum och Anna Stina Svakko. Verket började med ett möte med ett unikt fotoalbum vid Ája Arkiv i Jokkmokk för 8 år sedan – Minne från rasbiologiska exp bland Gellivare lappar 1925 Martin Nilsson. Som titeln antyder är albumet mer ett minne från en forskningsresa än en ”vetenskaplig” dokumentation av den typ man finner vid det rasbiologiska institutet i Uppsala. Förutom porträtt- och gruppbilder innehåller det även foton av vad som sker bakom kameran. Även landskapsbilder från Suorva och Saltoluokta finns med blandat med badande, seglande och leende människor.

Efter en djupdykning i arkiven lyckas Pirak Sikku identifiera expeditionen och ett flertal av de personer som avbildas. Förutom Martin Nilsson – som hon finner är en fjällentusiast som följde expeditionen i området – finns fotograferna Hjalmar Falk och Gunhild Sandgren. När hon följer deras spår känner hon igen naturen från bilderna i albumet – men ändå inte. Hon föreställer sig att det då var ett öppet landskap, med getter som höll slyet borta. Nu är där snårig skogsterräng och ett elkraftverk. Efter ett gediget spårningsarbete möter hon till sist personer som känner igen dem som avbildas i albumet och hon bjuder in dem till att göra ett nytt album.

Istället för att upprepa de historiska strukturer som utmärker det rasbiologiska arkivet presenterar Pirak Sikku ett nytt fotoalbum som utgår från samma plats där de ursprungliga bilderna togs. Till detta album har Pirak Sikku bjudit in släktingar till de personer som en gång avbildades att gestalta sina relationer till området på det sätt de själva önskar. I den rasbiologiska forskningen användes fotografiets förmåga att definiera och kategorisera som ett sätt att förstärka forskningens påståenden och makten över de som avbildas. Vi uppmanas nu att se landskapet genom ättlingarnas ögon. Omarbetningen av det historiska albumet blir en makthandling i syfte att omgestalta och utmana den koloniala och rasbiologiska blicken.