Ismaila
Jallow

Vaxpalatset

Det fortsätter. Tennrebeller och Traumaagenter och en alldeles utomordentlig kanyl fantomkänslor. Bevara dessa inmurade hjärtslag. Sprid orden om harakiri tillsvidare. Nysta bland skorporna och trådarna, in till labyrinter av valv och fängelsehålor där röster stängs in och faller isär. Sådan är vår lott, att vandra mellan världarna i detta smältande rike.

Vilandes på Traumaagentens bringa, gjuten ur Tennrebellens låga. Vaxpalatset förråder, den som vänjer sig. När Tennrebellen är nära rinner kådan längs palatsets honungsbruna väggar. Gamla stigar täpps till och nya öppnas upp. Man måste vara försiktig när Tennrebellen är nära. Vi har lärt oss hålla för öronen när vi passerar de viskningar som fastnat i kådans kletigheter.

Det finns kryptor på undersidan där minnen väljs och byts bort. Ibland när vi går förbi kryptorna ser vi inkapslade ansikten sippra fram genom kådans bubblor. Vi inspekterar och ser efter ifall något utav ansiktena tillhör hon som älskade att kallas för Slynan. Slynan var vår vän innan hon försvann in i kådan. Hon blev förälskad i ett odjur som inte kunde skilja på hjärta och hjärna och flydde in i det smältande när hon inte fick de besked hon var ute efter. Var ärad, kära Slyna! För dina kyssar och dina piskskaft. För dina ringormar och dina pansaramuletter. Även en orm kan bli en drake, om den omger sig av vatten.

Älskade Slyna, vi skulle vilja veta. Är det så att du tänker på oss någonting? Tennrebellen tänker på dig ofta. Tennrebellen tänker på dig nästan lika ofta som på frigörelsen. Tennrebellen är besatt av frigörelsen. Det har vi sett i Tennrebellens drömmar. När Tennrebellen sover stelnar kådan och en fruktansvärd kyla sprider sig över palatset. Drömmarna spelas upp på himlavalvet och trådarna leder oss till den publik som samlats på Vaxpalatsets tak. Vi håller utkik efter dig när bilderna spelas upp. Varje gång du flimrar förbi känner vi skuldens bitterljuva ilningar.

Det fortsätter. Med ögon som demobiliserar de mjukaste av tår kryper Traumaagenten längs stränder och mörkertal. Rustningar och fasader blir till silke och bravader. Rädda den som räddas kan! Agenten skyr inga medel i sina metoder. Vi säljer sorger för att överleva. Våra egna och andras, för att sorger är ett bränsle och bränslen ska tas vara på. Detta äro Traumaagentens mantra. Slynan och Odjuret är dock en sorg vi aldrig skulle sälja.

Det gör någonting med en, när man handlar med trauman. Förkrossade anhöriga bankar på portarna och kräver upprättelse för deras hjärtas lågor. Agenten säger dränk dom och skjut dom och sätt upp ett gongbad av deras lynniga samvetens vibrationer! Det smältande riket existerar av en anledning. Inga salvor i världen kan rädda de som bundits till kådans klister. Vi kittlas av de ekon som följer. Vi gnyr av de kokonger som består.

Vatten har minne, visste ni det?

När Tennrebellen vaknar sprider sig värmen i palatset igen. Kådan smälter och viskningarna sipprar tillbaka till bubblornas rand. Vi spejar och spanar och väljer våra steg med största möjliga omsorg. Det fortsätter, vår Älskade. Är du verkligen inte ett vattendjur?