YOKO ONO – CONCEPTUAL PHOTOGRAPHY
Yoko Ono
Separatutställningen Conceptual Photography var den första större presentationen av Yoko Onos arbete i Sverige. Utställningen var ett samarbete mellan Göteborgs Konsthall och Fotografisk Center i Köpenhamn, där utställningen hade visats tidigare under hösten. Ono hade själv satt samman utställningen som omfattade sex verk från 1961 till 1997. Vid den här tiden var Onos konceptuella konstnärskap fortfarande ganska okänt för den svenska publiken, något som också märks i många av de texter som producerades runt utställningen, både av konsthallen och av pressen. Men den samtida konstscenens intresse för processer, kommunikation, vardaglighet och sociala relationer – ett fält som vid den här tiden definierades som relationell estetik – hade skapat ett förnyat intresse för Fluxuskonstnärernas pionjärarbeten, och inte minst för Yoko Ono.
UTSTÄLLNINGEN
I oktogonen visades det datormanipulerade porträttet av Yoko Ono i rollen som Nora ur Henrik Ibsens ”Ett Dockhus”. På de vita väggarna i Stora salen presenterades Vertical Memory med 21 datormanipulerade fotografier av ett mansporträtt, så kallade Onomen, tillsammans med lika många texter. Texterna representerar de 21 viktigaste männen i Onos liv, och mansporträttet sägs vara en kombination av fotografier av hennes pappa, maken John Lennon och deras son Sean.
I Långa galleriet presenterades verket Horizontal Memory – Where our Heroes Sung med 24 datormanipulerade porträtt av hennes släkt och vänner monterade direkt på golvet så att besökarna kunde trampa på dem. Till verket hörde också två texter.
I Lilla galleriet visades hennes handskrivna instruktioner för fotografier – 17 texter som hon skrev under en tioårsperiod med start 1961.
Till utställningen försökte man även förverkliga en filminstruktion från 1968, nämligen Toilet Thoughts, Film No. 3. Verket består av en svartvit affisch med ett fotografi av en naken rumpa i en upplaga av 365 exemplar. Dessa affischer skulle sättas upp på krogtoaletter runt om i Göteborg och sedan fotograferas av efter en vecka. Sedan skulle de sitta kvar för att avfotograferas ytterligare en månad senare, och en månad senare, tills de var borta. Slutligen skulle stillbilderna sättas samman till en film.
Dock verkar inte projektet ha gått så bra. Vid pressvisningen avslöjade Svenrobert Lundquist, dåvarande chef för Göteborgs Konsthall att ”en del krögare vägrade, kanske för att vi hade ett TV-team från Bildjournalen i släptåg.” Affischerna försvann mycket fort ifrån toaletterna och någon fotodokumentation blev aldrig av.
Till utställningen producerades en katalog över de specifika verken.
Instructions for Photographs 1961 – 1971 (utställningsversion 1997).
Del av verket. 17 handskrivna instruktioner om fotografi.
YOKO ONOS KONSTNÄRSKAP
”Om nu tanken är det viktiga så finns ingen anledning att gå omvägen över ett konstruerat objekt. Språket är det medel som bäst lämpar sig att uttrycka idéer och därför vill jag arbeta med orden, texten, på samma sätt som med ett konstföremål.” – Yoko Ono, 1962.
Yoko Ono tillhör en av de mest framträdande Fluxuskonstnärerna. Bland annat anordnades en serie med konserter och performances i hennes loft 1960 och 1961 på Chamber Street i New York, vilket blev en viktig utgångspunkt för rörelsen.
Yoko Onos verk är ofta uppbyggd som partitur vilket gör att betraktaren inte bara får stå för tolkningen, utan även ges möjlighet att improvisera och eventuellt fullborda verket. På detta sätt befinner sig hennes konst i ett tillstånd som påminner om tankeexperimentet Schrödingers katt. Verket är i en ständig tillblivelseprocess, i ett både-och-tillstånd och verkets slutgiltiga identitet går inte att fastställa.
I en text av konstkritikern Lars O Ericsson om Yoko Ono, som publicerades i DN den 30 juli 1999, skriver han:
”Våld och destruktion är inte sällan ingredienser i Onos tidiga verk. Men det rör sig inte om actionfilmernas spektakulära, spekulativa våld, utan om det latenta, ofta osynliga, våld och motvåld som vi möter överallt i samhället… …Våldet i Onos verk finns heller aldrig där bara för att betittas. Betraktaren tvingas ibland medverka, bli aktiv medbrottsling i stället för passiv Peeping Tom.”
Han fortsätter: ”Parallellt med de våldsamma inslagen finns hos Ono också teman som handlar om helande och läkning… …Vithet är ett annat, zeninspirerat, tema som Yoko Ono ständigt återkommer till. ’Vitt’, säger hon, ’är den mest konceptuella av alla färger… den lägger sig inte i vägen för dina tankar’… …Besläktat med vitheten är plexiglaset, ett material som Ono ofta använder, vars genomskinlighet utgör en metafor för ljus och transcendens. Fast alltid på ett högst vardagligt plan.”
Utställningen Conceptual Photography omfattade alla dessa aspekter men även andra formella och konceptuella aspekter som inte är lika starkt förknippade med hennes konstnärskap, exempelvis de datormanipulerade, pixliga bilderna.
VERKFÖRTECKNING
Instructions for Photographs 1961 – 1971 (utställningsversion 1997)
17 delar, handskrivna instruktioner/manus för fotografier
Vertical Memory 1997
21 delar, identiska datormanipulerade bilder monterade bakom plexiglas med olika texter.
Instructions for Films 1964 – 1968
26 delar, xeroxkopior av filmmanus, samlade för första gången
3 delar, fotografier (gelatinsilverkopior)
Horizontal Memory – Where our Heroes Sung – 1997
24 delar, golvverk, installation med datormanipulerade laserprintar (trä och plexiglas)
2 delar, text/dikt
Toilet Thoughts – Film No.3 1968 (1997 realization)
Affisch i en upplaga på 365 exemplar, offset, tvåfärg
Yoko Ono – Portrait of Nora 1992
1 del, datormanipulerad fotografi av Iain Macmillian, porträtt av Yoko Ono