SIGRID HJERTÉN-GRÜNEWALD, ISAAC GRÜNEWALD, IVÀN GRÜNEWALD

I oktober 1935 ställde Sigrid Hjertén ut på Göteborgs Konsthall tillsammans med sin man Isaac Grünewald och deras 23-årige son Ivàn Grünewald. Det var denna utställning som blev hennes första riktiga kritikergenombrott och den slog sin tids publikrekord på konsthallen då den under sin fyra veckor långa öppettid besöktes av 3826 betalande besökare. Men under denna positiva yta finns en underström av misogyni och antisemitism – något som förföljde paret genom hela deras konstnärskap och som även följt med i senare historieskrivning.

INTRODUKTION

Ett kallt och blåsigt oktoberregn föll över Göteborg. Men på Göteborgs Konsthall var det ändå proppfullt med människor. Alla var där, som Göteborgs-Postens utsända skrev dagen därpå. Publiken hade kommit för att se vernissagen med Sigrid Hjertén-, Isaac och Ivàn Grünewald.

Oktober 1935 var en turbulent tid. Världens ögon var riktade mot Etiopien som invaderats av Mussolinis fascistiska Italien. GP:s reporter på vernissagen fortsätter:

”Vi väntar på Englands definitiva beslut och funderar över Hitlerdömet och Sovjets vägar. Vi är så intensivt med i vad som händer annorstädes, att vi knappt märker vad som sker här hemma… …För några dagar sedan invigdes Konserthuset, ett av Nordens vackraste rum. Och just nu väntar vi Maria Anderson och Stravinsky dit. På Stadsteatern spelar Gösta Ekman Hamlet, Storan har succé, Folkan ger med framgång Kar de Mummas revy… och slutligen Grünewaldutställningen.”

Stravinskykonserten kvällen därpå fyllde dock bara Konserthuset till knappa hälften. En av tidens främsta representanter för den moderna musiken föll inte den konservativa göteborgska publiken i smaken. Vad som istället fyllde Konserthuset till brädden bara några dagar senare var Borgerliga Valförbundet som firade jubileum. 40 år tidigare hade den första högersammanslutningen i Göteborg bildats som en lokalavdelning av Fosterländska förbundet. Dess första ledare var köpmannen Per Emanuel Lithander som redan 1886 kommit in i riksdagen med en uttalat antisemitisk politik och vars första motion riktade sig mot gårdfarihandeln som bedrevs av ”polska judar och andra schackrare”.

ANTISEMITISMEN

Isaac Grünewald (1889–1946) växte upp i en syskonskara på 12 barn i fattigkvarteren vid Högbergsgatan i Stockholm som son till en gårdfarihandlare inflyttad från Polen. Under hela sitt liv blev han intimt förknippad med sin judiska bakgrund och blev en av sin tids främsta måltavlor för antisemitiska skriverier och karikatyrer inom svensk press, särskilt under 1910- och 1920-talen. En starkt bidragande orsak var det nationalromantiska måleriets starka roll fram till 1920-talet och den utbredda fientligheten inom kritikerkåren mot ”främmande” influenser som ansågs hota den svenska konstens och kulturens särart.

Grünewald framställdes ideligen utifrån nationalromantiska och anti-semitiska klichéer som en profithungrig massproducent av imitationer och plagiat. I karikatyrer av honom framställs han med stor näsa – den så kallade judesexan – och mörkt krulligt eller flottigt bakåtstruket hår. Han förminskades som konstnär, men omskrevs som en genial affärsman och ”reklammakare”. Dessutom väckte hans dandystil obehag hos de som propagerade för den national-romantiska bilden av svensk manlighet.

Som exempel kan nämnas konstnären Karl Nordström som angående Grünewalds delaktighet i gruppen De unga sa: ”Hur kan ni tåla en jude, en jude och återigen en jude, som medlem i er förening!” Andra exempel är konstnären Gustaf Ankarcrona som beklagade att Nationalmuseum införlivade hans ”rot- och hemlösa schackrarkonst” till samlingarna. Louis Sparre, ordförande i Konstnärsklubben, motsatte sig ”orientalens” inträde. Eric von Rosen sökte få bort honom från hans professur vid Konstakademien för att ersätta honom med tecknaren Ossian Elgström. I sammanhanget kan nämnas att Elgström, då vän med Albert Engström, under lång tid förföljde Grünewald med antisemitiska påhopp, bland annat i skämttidskriften Söndags-Nisse och under 1930–1941 var Elgström medlem i flera högerextrema, och under andra världskriget protyska, organisationer.

Kritiken och påhoppen blev under lång tid allt grövre och allt mer tydligt antisemitiska. I satirtidskrifterna Strix, Söndags-Nisse, Puck och Nya Nisse blir Grünewald en ständigt återkommande seriefigur. Nästan varje vecka stod det något om honom, och nästan alltid utifrån hans judiska ursprung. Som jude blev han i princip den som ensam fick bära ansvaret för ”den moderna konstens degenerering i Sverige”.

Under 1930- och 1940-talen hade de mer tydligt antisemitiska skriverierna om Grünewald, som en vandrande judekarikatyr nästan helt förflyttats till nazistpressen. De större dagstidningarna och populärpressen framställde honom istället som allmänt respekterad, inte minst i kraft av sin ställning som konstprofessor. Men under ytan finns ständigt antisemitiska föreställningar som skiner igenom.

En källa som under hela sin existens öppet spydde ut sitt hat mot judar, inte minst riktat mot Grünewald, var Göteborgstidningen Vidi som gavs ut under åren 1913–1931 i en upplaga av 25.000 ex, och som drev regelrätta kampanjer mot bland annat judar, den moderna konsten och homosexuella. 1923 bildade chefredaktören Barthold Lundén Svenska Antisemitiska Föreningen, som var aktiv fram till 1931. Från denna miljö kom ett flertal personer som senare skulle vara drivande inom de svenska nazistiska partierna.

I ett nummer av tidningen från 1919 citeras ett inlägg från månadstidningen Hela Världen utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag där Grünewalds så kallade fysionomiska karaktäristik beskrivs. Där går det bland annat att läsa:

Vad Grünewald saknar och som lika tydligt träder oss till mötes i hans konst som i hans fysionomi är bristen på skapande egen personlig kraft. Han har lätt att tillägna sig andras manér, svårt eller omöjligt att skapa sitt eget. Vidare är han ytterligt fåfäng och egenkär. Ja, det vore lättare att övertyga en tjur, att han inte bör stånga folk, än få hr G. att intaga den plats, vilken tillkommer honom.

Texten illustreras av en klassisk antisemitisk karikatyr av Grünewald. Teckningen är gjord av den svenska illustratören och valandeleven Gustaf Tenggren, Vidis huvudillustratör under många år som senare skulle bli ateljéchef hos Disney under skapandet av filmer som Snövit och de sju dvärgarna, Bambi och Pinocchio. Idag ter sig texten som extremt rasistisk men att detta var ett utbrett tankegods 1919 illustreras av att samma text några dagar tidigare, i sin helhet, även återgivits i Göteborgs-Posten.

KVINNOFÖRTRYCKET

Om Isaac tvingades kämpa för att ta plats som konstnär i Sverige på grund av sin judiska bakgrund, så tvingades Sigrid som kvinna att kämpa minst lika mycket. Sigrid Hjertén (1885–1948) kom från en välbeställd Sundsvallsfamilj, med en jurist till far som satt i stadsfullmäktige och senare blev vice häradshövding.

Konstnärsyrket var inget som sågs på med blida ögon i det borgerliga hemmet, varför hon ursprungligen utbildade sig till textilkonstnär. Textilkonst ansågs mer passande för kvinnor men hade samtidigt en lägre status än måleriet. 1910 reste hon trots detta till Paris för att studera för Henri Matisse där hon snabbt blev uppmärksammad för sitt måleri. Men Hjertén utgjorde ett hot i mansvärlden och för sitt pionjärarbete fick hon bitvis mycket hårdare kritik än Grünewald. Hjertén var snabbtänkt, analytisk och välformulerad. Redan när de bodde i Paris skrev hon två konstartiklar för Svenska Dagbladet, bland annat den första svenska presentationen av Paul Cézannes konst.

Det här var en tid när de flesta ansåg att kvinnor inte borde måla utan ägna sig åt familj och barn. Konstnärer som Vera Nilsson och Siri Derkert attackerades öppet av konstkritiker för att vara omoraliska, inte främst för att de som kvinnor ägnade sig åt måleri utan för att de var ensamstående mammor.

1910 bildades Föreningen svenska konstnärinnor som 1917 ställde ut på Liljevalchs. Hjertén, Gabriele Münter och Malin Gyllenstierna presenterades i ett rum. Hans Sax skrev i Stockholms Dagblad:

”Fruarna Hjérten Grünewald och Münter Kandinsky har klätt väggarna med avslagna ben och tillbucklade människor, dansande och underbart formade människor, samt kubistiska futuristiska orgier och färgpladaskor. Med åtminstone för undertecknad helt förborgade skönhetsvärden. Den salen är för dem som tro sig begripa mer än andra!”

Knut Barr skrev i Stockholms-Tidningen: ”Att man lämnat plats på denna utställning för signaturen Hjertén som fyller en vägg i en mindre sal med sina rysligheter, det värsta och äckligaste hon någonsin visat, kan jag icke kalla annorlunda än skandalöst. Vad den signaturen åstadkommit har ingenting med konst att skaffa. Det är alster av vanförhet antingen på intelligensens eller på moralens område.”

Utöver detta uttryckliga verbala förtryck resulterade de patriarkala strukturerna även i en mer vardaglig ojämlikhet. Som man kom Grünewald först i det offentliga rummet och när de båda var med på samma utställning var det oftare han som reste runt och representerade. Detta gav honom självklart en annan social plattform än Hjertén.

HÄNDELSEN PÅ BOHUS STATION 1923

Den 11 maj 1923, i anslutning till öppnandet av Jubileumsutställningen i Göteborg, anordnades en stor fest på Stadskällaren i Kungälv. I konstutställningen Nordisk Konst sammanställd av Axel Romdahl var självklart både Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald inbjudna att delta. Grünewald var väl representerad på utställningen – inte bara i konstutställningen – utan illustrerade även utställningskatalogens framsida, skapade tre stora cirkulära plafondmålningar till Skulpturhallen i konstmuseet och gjorde flera stora väggmålningar för montern som tillhörde Svenska Yllefabrikantföreningen. Sigrid i sin tur fick god kritik i bland annat Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och konstmuseet köpte in hennes målning Klostret.

Till festen i Kungälv hade gästerna anlänt med båt från Göteborg men för returfärden tog ångbåten sällskapet till Bohus station på andra sidan älven, där de skulle ta sista tåget in till Göteborg. På stationen var de tjugotvå festdeltagarna stojiga och sjöng snapsvisor. Sigrid hoppade upp på en tralla som stod vid ett stickspår och började dansa. Isaac och en annan i sällskapet puttade på medan Isaac sjöng en sång. De blev då avbrutna av stationsföreståndare Hilding Ingemanson som sade åt dem att låta vagnen vara och gå bort från spåret. När de skulle på tåget stod Grünewald sist på perrongen och såg till att alla kom med, men när han själv skulle gå på blev han stoppad av konduktören Carl Fredrik Sjökvist med förklaringen att han var för berusad.

Exakt vad som sedan skedde är svårt att avgöra. Men Hjertén ramlade av tåget och Grünewald slog till konduktören. Ett av få vittnen utöver de inblandade var en kvinna som befann sig på stationen och som var den som först påkallat stationsansvariges uppmärksamhet om sällskapet. Kvinnan hette Annie Åberg och var mor till Åke Åberg som 1937 blev ledare för den nazistiska organisationen Nordisk ungdom i Helsingborg. Enligt Hjertén var det även denna kvinna som redan på stationen ringde till tidskriften Vidi vilken slog upp nyheten stort i sitt nästa nummer.

Efter flera rättsliga turer dömdes Isaac Grünewald 1926 av Högsta domstolen och i maj samma år avtjänade han en månads fängelse på Långholmen. Domaren ska senare ha yttrat sin tillfredställelse över att ha fått trycka till ”den där storkäftade juden”.

(Ibland Svenska Antisemitiska Föreningens 485 medlemmar år 1929 förekommer en Carl Sjökvist, hemmahörande i Brämaregården. Om det är samma person är oklart.)