HALMSTAD-
GRUPPEN

HALMSTADGRUPPEN FÅR SITT NAMN

Det var inför denna utställning på Göteborgs Kontshall som de sex modernistiska konstnärerna Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén tog sig namnet Halmstadgruppen.

Pådrivna av maskiningenjören och konstsamlaren Egon Östlund bildades gruppen i augusti 1929 som en reaktion på de två förhärskande konstriktningarna i Sverige – nationalromantiken och naivismen. Alla sex konstnärer hade sommar 1929 deltagit i Halmstadutställningen vilket skapade mycket uppmärksamhet och mest negativa skriverier. I utställningsjuryn fanns Axel Romdahl, det vill säga chefen för Göteborgs konstmuseum och Göteborgs Konsthalls dåvarande intendent, som genast började planera en samlingsutställning.

”Rytmen är konstverkets livsnerv” var motto för utställningen på Göteborgs Konsthall. Citatet är hämtat från konstvetaren Osvald Siréns bok Toskanska målare på 1200-talet, från 1922, där han skriver ”Rytmen är konstverkets livsnerv. Den överför till åskådaren de element av inre och yttre rörelse, som inspirerat konstnären, och genom den anknytes en förbindelse med vår egen levande puls.” Denna tanke hade Sirén hämtat från sina studier av kinesisk konst och det mångtydiga kinesiska begreppet qi, som betyder livskraft och att fånga livskraftens rytmiska harmoni.

Vid tiden för utställningen på konsthallen hade gruppen ännu inte anammat surrealismen utan arbetade i en plankubistisk och puristisk anda (art concrete). En stor inspiratör för alla i gruppen var Gösta Adrian-Nilsson (GAN) som vistats åtskilligt i Halmstad under 1920-talet. Där hade han sammanförts med de tre unga konstnärerna Axel och Erik Olsson, och deras kusin Waldemar Lorentzon, och redan hösten 1928 deltog Erik Olsson i en utställning på Göteborgs Konsthall tillsammans med GAN, Christian Berg och Otto Carlsund.

Halmstadgruppen är ur ett svenskt perspektiv unik på många sätt. För Sverige var de pionjärer både vad gällde purism och surrealism, de hade sin bas i en småstad och bestod, med undantag från greve Stellan Mörner, av ”amatörer” (en snickare, två dekoratörer, en maskinritare och en kontorist). Under 1930-talet blev de snabbt mycket populära, både bland kritiker men även hos en bredare allmänhet, och som konstnärsgrupp höll de ihop i 50 år ända till Stellan Mörners död 1979.

Den två- och en halv veckor långa utställningen på Göteborgs konsthall hade 145 betalande besökare. Gruppen ställde ut ytterligare fyra gånger på Göteborg Konsthall: 1932, 1936, 1942 och 1954.

Konstnärer

Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson & Esaias Thorén.