DORNA ASLANZADEHs tal

Hej alla, varmt välkomna. 

Jag heter Dorna Aslanzadeh och har tillsammans med Stina Edblom, Liv Stoltz och Daniel Ricardo Terres curaterat denna utställning.  

Jag har fått äran att säga några ord idag och vill inleda med att citera ett par rader som jag ofta bär med mig av den ikoniska civilrättsaktivisten och författaren Angela Davis som sa ”Du måste agera som om det vore möjligt att radikalt förändra världen. Och du måste göra det hela tiden.” 

Med de orden vill jag introducera sommarutställningen Jag föreställer mig ett hem – Göteborgs Konsthall 100 år. En maxad grupputställning som hyllar stadens konstscen och är ett firande av att Göteborgs Konsthall fyller 100 år och har varit ett hem för den samtida konsten i ett helt sekel.  

I hundra år har dessa väggar, just denna plats, omslutit och framhävt otaliga konstnärskap, belyst det arbete som fördjupar och utmanar samtidens föreställningar om vad konsten är och har potential till att vara – till formen, i valet av material och tekniker, och dess konceptuella omfång som ständigt expanderar.  

I hundra år har konsthallen varit en plats som möjliggjort reflektion och relation, öppnat upp för både andra verkligheter och den andres verkligheter. Det är så oerhört viktigt att dessa platser har funnits och fortsätter att få finnas. Speciellt idag är det något vi inte kan ta för givet. 

Samtidigt är konsthallen en institution. ”Vad är en institution?” är den återkommande frågan i Ismaila Jallows textverk som välkomnar besökaren i Oktagonen. Vi ges många svar, varav en är att ”Institutionen är en selektiv dans”  

Institutionens särskiljande och sållande, dess upphöjande och glömmande finns det mycket att säga om. Men jag har inte många minuter till mitt förfogande så jag vill istället berätta att denna är en utställning som gör en ansats att återspegla den multitud av konstnärsröster som är verksamma i Göteborg, att ge en sannare bild av det som utgör vår stad och reflektera de många olika frågeställningar som vår samtid står inför.  

För att kunna ge utrymme för komplexiteten i detta har vi inte tematiserat strängt,  

utan haft med oss den mångfacetterade idén om hemmet som en referenspunkt i arbetet med utställningen.   

Hemmet som är en av våra mest grundläggande behov där vi finner tillhörighet och trygghet men där en också kan möta våld, uppgivenhet och isolering. Hemmet som de platser många av oss har lämnat bakom sig, vars minnen och sorger vi bär med oss, som vi längtar tillbaka till eller som utlöser våra mardrömmar.  

Hemmet som metafor för staden vi delar – denna vår gemensamma men ojämlika bygge vars konkreta konsekvens är, bland mycket annat, de sju år man förlorar då man åker elvans spårvagn från Saltholmen till Bergsjön.  

Men samtidigt hemmet också som den metafysik som påminner oss om saknad, om döden, och de rum vi har skapar inom varandra. Därför har vi lånat den göteborgsbaserade poeten Rasha Alqasims vackra rad ”jag föreställer mig ett hem” till utställningstiteln eftersom hennes dikt ”jag matar kriget med de jag älskar” påminner oss om glappet mellan föreställningen av ett hem och dess stundtals väldigt tunga realitet.   

Som ni ser har vi fyllt den här platsen till max med fantastiska konstnärsskap, där äldre och nyproducerade verk samsas om ytorna för att ge oss en myriad av perspektiv, idéer, och estetiker. Trots sina olikheter finner jag så många beröringspunkter i de här salarna, verken samtalar med varandra, den ena tar vid där den andre slutar. Men det visar även att staden egentligen är lika många städer som kroppar det omsluter.  

Det går bokstavligen inte att få in mer konst här, och ändå är det endast ett axplock av Göteborgs konstnärer som är representerade samtidigt som det är många andra som inte fick plats, och som vi saknar.  

Så är den selektiva dansens villkor, det kommer alltid finnas de som inte bjuds upp. Men jag är personligen väldigt intresserad av upplevelsen och påminnelsen av just saknad eftersom saknaden förutsätter ett hemmahörande, en relation, en förhoppning om ett möte i en snar framtid. Att notera dem som saknas i rummet, just vid det här tillfället eller de som saknats merparten av en plats historia, är ett sätt att omhänderta – att notera och lägga på minnet vilka som man gärna hade bjudit in, men då också att göra det nästa gång.  

Men jag återvänder till dagens firande, till denna konstfest som varar i dagarna tre och som spiller ut på Avenyn med det kollektiva verket Drömmarnas Monument som fysiskt intar staden och utmanar dess konst- och kulturpolitik. Det är ett verk som uppstått det senaste året på grund av de många kulturplatser som av olika anledningar behövt kämpa för sin överlevnad i Göteborg. Vilket också har belyst hur prekär situationen är för konstnärer, kulturarbetare och det fria kulturlivet. Vi måste minnas att denna konstscen som hyllas här idag är i grunden ett ekosystem där alla delar behövs för att det ska fungera – det stora behöver det lilla, det intrikata, det lågmälda och det utforskande. Så det vi får uppleva här, nu är på ett sätt frukten av det arbete som alla stadens konstnärer och kulturarbetare gör – den tid, uppmärksamhet och möda som krävs dagligen, år ut och år in, för att vi ska kunna erfara det här glimrande och upprymda. 

Därför vill jag avslutningsvis eka Angela Davis ord. För att kunna hylla Göteborgs Konsthall om ytterliga ett hundra år, och för att kunna fira stadens framtida samtidskonstscen, men främst för allt och alla vi värnar om, i en tid som på riktigt börjar kännas skrämmande måste vi på allvar börja föreställa oss andra slags hem. Vi måste agera som om det vore möjligt att bygga dessa. Och vi måste göra det varje dag.   

– Dorna Aslanzadeh, konstnär och frilansande curator. Texten är ett invigningstal till vernissaget av Jag föreställer mig ett hem – Göteborgs Konsthall 100 år den 9 juni 2023 på Göteborgs Konsthall.